Låt mig säga det direkt: gillar du billig parodi med extra allt är The Starving Games som en stor godispåse fylld med russin. Jason Friedberg och Aaron Seltzer, mästarna på att slunga popkulturreferenser som smågodis runtom sig – tänk Scary Movie, fast på sockerchock – laddar här på mot alla stackars tonårsdystopier och Marvelhjältar som råkar befinna sig i skottlinjen. Kantmiss Evershot (bara namnet får mig att fnissa och himla med ögonen samtidigt) försöker klara sig igenom en turnering där både logik och trovärdighet är lika utdöda som min gamla Tamagotchi.

Humorn? Ja, visst är det skämt på skämt, men ibland känns det som att manusförfattarna rafsat ihop skämt ur ett internetforum från 2013. Jag saknar den vassa tajmingen och hjärtat som man ändå hittar i mer lyckade parodier. Här blir det mest platt fall, men jag ser ändå glimtar av charm när filmen fullständigt tappar fotfästet i sin överdrivenhet – ibland skrattar jag faktiskt mot min vilja.

Visuellt ser filmen ut som om den har fått hela budgeten i småmynt, men det hjälper ju ibland komedier att kännas mer ‘hemma hos’. Problemet är att det finns lika mycket personlighet i miljöerna som i en potatissäck.

Slutsats? För dig som ÄLSKAR referenshumor, slapstick och kan stå ut med att skämten är ungefär lika vassa som överkokta makaroner – ja, då kan The Starving Games faktiskt fungera som en smått skyldig njutning. Men för oss som fortfarande bär på hoppet att parodigenren kan åstadkomma något smart och genuint kul… ja, vi får nog vänta ett tag till.

Och du – ta med snacks! (Filmupplevelsen blir sannolikt roligare om du har något att tugga på samtidigt som du försöker svälja de platta skämten.)

Du kan se filmen på Mavshack Movies