Okej, dags att snacka om ’Don Jon’. Först och främst – Joseph Gordon-Levitt visar här att han kan hålla i både regiban och manus som en riktig humormästare (och nej, han kommer inte undan för att han är snygg bara). Vi får följa Jon Martello, killen som lyckas med allt – utom riktig närhet. Han är typ Nya Jerseys svar på Stålmannen, fast hans kryptonit är porr. Och tro mig, det här är långt ifrån ditt vanliga romantiska komediplock med rosenblad på sängen och fjäderlätta kyssar.

Handlingen slirar vilt mellan gymmet, kyrkan, nattklubben och, ja… datorskärmen där Jon hämtar sin dagliga dos av *ekta kärlek* (host host). När Scarlett Johansson kliver in i bilden som Barbara, då tror man först att han har landat jackpot – men komedins styrka ligger just i kraschen mellan Jons Hollywooddröm och verklighetens skavanker. Och Julianne Moore dyker upp med magi i blicken och lite oväntad livsvisdom som överraskningsmomentet i tredje akten.

Dialogen då? Jodå, rapp, skitig och ärlig utan att köra hakan genom golvet på dig av ren cynism. Och här gnistrar humorn till i de där tummande ögonblicken – som när Jons vänner mest är bakgrundskuliss till hans narcissistiska självbild. I ärlighetens namn fäller jag en liten tår för filmens sätt att våga prata om porrkultur utan att peka med hela moralpolisen, samtidigt som du garanterat fnissar åt de mest absurda scenerna.

Vad kan bli bättre? Filmen rullar på lite väl slentrian i mitten, och ibland tappar den skimret under all gymglans – men slutet levererar ändå en tänkvärd klapp på axeln. ’Don Jon’ är ingen klassisk feelgood-rulle, men den levererar både garv och en dos verklighetskoll. Perfekt för dig som vill ha lite mer hjärna i hjärtats domäner. Lennart “Lättfniss” Jonsson ger den 4/5 proteinshakes – för att det alltid blir starkare med lite självdistans.

Du kan se filmen på Mavshack Movies