Oj, här snackar vi slapstickfest på hög nivå! Seven Chances är som att åka bergochdalbana utan säkerhetsbälte – du vet inte riktigt vad som ska hända, men du vet att du kommer skratta. Buster Keaton (mannen vars ansikte är lika uttryckslöst som mitt när jag försöker förstå min deklaration) levererar ännu en gång en stumfilmskomedi som har överlevt decennierna med bravur.

Premissen är charmigt absurd: Jimmy Shannon måste gifta sig inom ett dygn för att kamma hem ett fett arv. Och när ordet sprids, exploderar det i dråpliga romantiska missförstånd och kaotisk brudjakt, bokstavligen. Bilden av Keaton rusandes genom stan med en armé av brudar bakom sig är lika klassisk som den är hysterisk. Ett slags Benny Hill innan Benny Hill ens var påtänkt.

Det är tempot och de galna situationerna som är filmens hjärta – Keaton snubblar, klättrar och rullar genom scen efter scen som om gravitationen bara vore ett förslag. Manuset är tight och vitsigt, men det är framför allt de fysiska skämten som får mig att fnissa högt (och, okej, ibland vrida mig av skratt i soffan).

Visst – det är en film från 1925, så vissa skämt känns kanske dammiga. Men Buster Keatons komiska tajming och orädda stunt gör ändå att Seven Chances levererar mer genuina skratt än du hittar i många moderna komedier. Hjärtligt, galet och faktiskt ganska rörande!

För dig som kanske tror att stumfilm är för ålderdomligt för att vara roligt – ge Seven Chances en chans (japp, ordvitsen landade där). Keaton bevisar att äkta humor är universell – och det är något vi komedifans kan tacka vår lyckliga stjärna för.

Slutbetyg? Ett gapskratt till bröllopsinbjudan, och en påminnelse om att när livet springer ifrån dig kan du alltid låtsas som ingenting – precis som Keaton gör allra bäst.

// Lennart “Lättfniss” Jonsson

Du kan se filmen på Mavshack Movies