Sätt på dig slängkappan och putsa monoclen – nu går vi rakt in i stumfilmens guldålder med The Saphead! Här får vi följa Buster Keaton i sin första stora filmroll (innan han blev den bäste stenväggen i komedihistorien). Och oj, vad han levererar! Keaton spelar Bertie Van Alstyne, en naiv men godhjärtad rikemansson som har ungefär lika mycket tur i livet som jag har med att brygga kaffe utan att spilla. Från första filmrutan åker han rejäla skrattsmällar – både fysiskt och psykiskt – när han kastas in i finansvärldens snobbiga kaos och romantiska knasbollar.

Keaton är ju mästare på kroppsspråk, och i The Saphead får han verkligen visa varför han blev en komedilegend. Bara att se hans ansiktsuttryck kan få mig att fnissa så kaffet hotar att spruta ut genom näsan. Även om filmen är över hundra år gammal, är hans klumpiga charm och misslyckade hjältemod fortfarande oväntat relaterbart. Storyn har såklart lite mustig gammalmodighet (plus några slapstick-skämt som är lika dammiga som min farmors soffkuddar), men det är en del av charmen!

Det är något hypnotiskt med denna tidiga film – tempot är skönt långsamt, man får vila i fnisset, och Keatons tajming är oförskämt pricksäker. Ingen behöver kunna läsa läppar här; kroppsspråket säger allt som behövs. Visst, ibland är storyns finanser och romantik lite överdrivna och konstruerade, men det är ju just det som gör filmen så charmigt skruvad.

Sammanfattningsvis: The Saphead är ett nostalgiskt lyckopiller för alla som vill upptäcka eller återuppleva Keaton och stumfilmens fnissiga magi. Perfekt för filmälskare, humornördar och dig som tror att finanser borde vara betydligt roligare än bokslut och deklarationer.

Betyg: 4 fnissande monoclar av 5.

Du kan se filmen på Mavshack Movies