Kära vänner (och alla med en förkärlek för överraskande författarliv)! Lennart “Lättfniss” Jonsson här, redo att bjuda på flabb, fniss och en lagom dos romantiska pirr. Denna gång har jag kikat på klassikern My Dear Secretary från 1948 – och låt mig säga direkt: vissa saker åldras som fint vin (och andra blir till ättika, men vi fokuserar på det roliga nu).

Filmen presenterar oss för charmknutten Owen Waterbury, ett skrivande nervknippe som lever livet lika stormigt som sina noveller. När han anställer den blivande författaren Stephanie Gaylord som sekreterare, gror det snabbt en cocktail av tokiga missförstånd och gnistrande kemi. Man behöver inte vara raketforskare (eller manusförfattare) för att ana åt vilket håll detta barkar – men oj, vad kul det är att följa resan!

Det är just samspelet mellan karaktärerna som gör filmen till en karamell. Stephanie har skinn på näsan och skärpa i replikerna, och Owen är precis lagom självgod för att vi ska älska att se hans luftslott få sig en proppnål eller två. Dialogen mellan dem är snärtig och full av glimt i ögat; jag skrattade högt åt mer än ett av deras ordväxlingar (och det säger något – oftast skrattar jag annars mest åt mina egna skämt).

Visst, berättelsen följer romcom-mallen med twistar du kan ana redan i förtexterna, men det är utförandet och charmen som räddar hem poängen. Scenerna där arbetslojaliteten krockar med spirande kärlek är små pärlor av komisk tajming, och tempot är precis så lagom stressigt som i en småstökig fikapaus.

Nackdelar? Klart det finns – vissa skämt är lika daterade som min granngubbes mode och filmens könsroller hamnar ibland i det förväntade 40-talsspåret. Men det är samtidigt en del av charmen: filmen är som en snäll påminnelse om hur långt vi (och romcoms) faktiskt har kommit.

Betygsdags! My Dear Secretary är kanske inte romkomvärldens egentliga mästerverk, men om du gillar klassiskt gnabb, varma skratt och filmhistoria med hjärtat på rätta stället, då är det bara att bunkra chipsen och luta dig tillbaka. Själv blev jag på glatt humör och log åtminstone tre gånger redan under första akten – och det, mina vänner, är ett gott betyg i den lättfnissiga filmvärlden!

Sammanfattning: En charmig nostalginöt med kvicka repliker, klassisk kemi och lagom många hjärtliga skratt. Inte banbrytande, men verkligen mysig – och ibland är det precis vad man behöver!

Du kan se filmen på Mavshack Movies