Om någon frågar mig varför jag älskar slapstick, brukar jag bara le och peka mot ’Double Whoopee’. Här har vi Laurel och Hardy på sitt allra mest klantiga – och ja, jag säger det med största respekt! Filmen, en söt liten pärla från 1929, är som att gå på ett humoristiskt museum där varje soffa, varje snöre och definitivt varje byxa är potentiella faror i komedins namn.

Stan Laurel och Oliver Hardy snubblar in på ett flott hotell och förvandlar snabbt lyx till total förvirring. Att se duon försöka leverera gästernas bagage utan att tappa antingen väskan, gästen eller sina egna nerver är lika nervpirrande som en thriller, men med extra fnisskrydda. Scenen där en kunglig herre plötsligt står byxlös är än idag en av slapstickens allra roligaste ögonblick – tänk dig själv försöka hålla dig för skratt… omöjligt!

Det som gör ’Double Whoopee’ så tidlös är samarbetet och tajmingen mellan Laurel & Hardy. Även utan dialog (det är ju en stumfilm!) lyckas deras miner och kroppsspråk säga mer än tusen ord och ännu fler fniss. Visst, berättelsen är tunn som en hotellhandduk och vissa gags känns åldrade, men karisman och den barnsliga glädjen i deras spel är omöjlig att värja sig mot.

För alla som vill förstå varför slapstick är en konstform i sig, och varför man inte låter Stan och Ollie jobba på femstjärniga hotell, så är ’Double Whoopee’ en snabbladdning ren glädje. Personligen fnissade jag så att kaffekoppen skvätte över tangentbordet – och ja, det är alltid det högsta betyget här på redaktionen.

Kort sagt: En nostalgitripp fylld av galet välplacerade gags. Rekommenderas till både nostalgiker och nybörjare på skrattfronten!

Du kan se filmen på Mavshack Movies