Lennart “Lättfniss” Jonsson här, redo att slå ett slag för skrattkulturen från förr! ’Sons of the Desert’ är ett sådant där guldkorn man hittar längst in i komedihyllan och sedan undrar varför man någonsin lämnat kvar där. Laurel och Hardy – denna ikoniska duo, lika samspelta som kaffe och kanelbulle – bjuder på en slapstick-fest som får en att vilja bjuda in både släkt och grannar till filmkväll.

Storyn är barnsligt enkel: Två karlar, ett hemligt konvent, och fruar som man helst duckar för. Redan där har vi komiskt krut, men det är samspelet och tajmingen mellan Stan och Oliver som gör hela kakan. De snubblar, smyger och ljuger sig genom manusets vansinnigt roliga förvecklingar med precision och charm som känns färskare än söndagsbrunchen.

Något jag verkligen älskar är hur den oskyldiga vänskapen mellan dem blir filmens verkliga hjärta. Missförstånden avlöser varandra och slapstickhumorn känns faktiskt förvånansvärt fräsch, även för oss som är förhärdade av modern ironi. Det är nästan som att man vill resa tillbaka till 1930-talet, bara för att få sitta i en biosalong och höra skrattsalvorna eka.

Men okej, inte ens ett komedigeni som jag blundar för tidens tand: vissa skämt har mognat som ett ostigt smörgåsbord och passar kanske bättre i gårdagens matsal. Men samtidigt – det är ju just därför det är en klassiker! Enkelheten, tajmingen och den totala bristen på cynism vinner över även den mest surmulna långfilmskritikern (tro mig!).

’Sons of the Desert’ är inget mindre än en riktig dos feelgood – beviset på att knäpp humor, vänskap och en gnutta tokig ljug kan kosta på sig att vara tidlösa. Slå på den när du behöver värme, skratt (eller inspiration inför nästa gång du lovar nåt för mycket hemma).

Du kan se filmen på Mavshack Movies