Har du någonsin känt att du hamnat helt fel, och ändå lyckats charma dig igenom situationen? Då har du något gemensamt med Kaye i ”The Inspector General” – den lilla bedragaren med det stora hjärtat! Den här filmklassikern är ungefär som att råka hälla mjölk i kaffet och upptäcka att det är riktigt gott ändå – oväntat, men mycket tillfredsställande.

Vi kastas rakt in i en småstad så genomkorrumperad att knappt ens deras skämt håller sig på rätt sida lagen. När Kaye, spelad med fantastisk tajming och charm, misstas för en farlig regeringsinspektör börjar stadens skojare svettas, medan vi som tittare får en skrattfest serverad på silverfat. Här pratar vi slapstick när den är som bäst – klassiska fall, förväxlingslekar och en satirisk glimt mot maktmissbruk som faktiskt känns förvånansvärt aktuell även idag.

Det som gör filmen extra rolig är tempot: missförstånden staplas som höghus, och situationerna urartar så dråpligt att även mitt stenansikte fick bekänna färg. Karaktärerna är färgstarka karikatyrer, kanske lite överdrivna – men det hör till genren och höjer fnissfaktorn. Det är den sortens komedi som skriker 50-tal men skrattet ekar långt in på 2020-talet.

Visst, det här är ingen subtil humor – ibland är det så övertydligt att man kan se skämten komma med postvagnen. Men ärligt talat, det är just det som är charmen: här får vi buskis med hjärta och en lagom dos civilisationskritik serverad i kompakta, fnissframkallande portioner.

Så, mitt betyg? ”The Inspector General” är en klassiker för dig som gillar förväxlingar, slapstick och den där varma känslan av att se underdogen vinna – om så bara på ett missförstånd. Ta på dig ditt bästa pokerface (det kommer ändå att spricka), luta dig tillbaka och njut av hur sanningen, förr eller senare, alltid ställer till det allra mest. Lennart Lättfniss Jonsson, över och ut!

Du kan se filmen på Mavshack Movies