Vad har en saxofon, drömmen om berömmelse och en kö av kraschade talanger gemensamt? Jo, de möts i filmvärldens kanske mest finurliga och fumliga hörn: Grand Slam Opera! Här har vi alltså Buster Keaton, den ansiktslösa mästaren på att snubbla sig rakt in i hjärtat på publiken. Hans Elmer Butts är lika delar hopplös och hoppfull – ungefär som jag en måndag morgon innan kaffet kickat in.

Det är omöjligt att inte fnissa högt när Keaton, med sin saxofon som vapen och drömmar större än min samling löjliga muggar, stapplar runt på scenen och försöker vinna över en skeptisk jury. Humorn är fysisk, tajmingen prickfri (allvarligt, klockor har något att lära!) och Keatons klassiska stoiska mimik är verkligen grädden på moset – eller kanske, i det här fallet, pricken över saxofonen.

Regin är enkel och tempot går på högvarv – det finns inte en trist sekund, och varje misslyckande blir till en liten seger genom charm och värme. Samtidigt finns en glimt av allvar i Elmers obändiga optimism: man behöver faktiskt varken vara bäst eller snyggast på scen för att vinna publikens hjärta. Det räcker att våga, snubbla och resa sig igen (gärna inför publik, för maximal effekt).

Grand Slam Opera är, i ordets bästa bemärkelse, en rakt igenom charmig komedipärla som tål att ses om och om igen. Den får mig att påminnas om det fina i att gå sin egen, lätt krokiga, väg – och att skratta åt det när man snubblar!

Så för dig som älskar klassisk fysisk komik med hjärta, humor och en gnutta självdistans: in och titta! Keaton visar att skrattsalvor kan eka genom tiderna – och det är precis vad vi behöver ibland.

– Lennart “Lättfniss” Jonsson, Komedikungen på komedifilmer.online

Du kan se filmen på Mavshack Movies